Annikka Arvidsson
Rådhuset, Örnsköldsvik. Till 1 feb.

Annikka Arvidsson gör en utställning med ett humanistiskt och samhällsengagerat patos där familjens och individens existentiella utsatthet är i centrum. Bara en sån sak är värd uppmärksamhet. I förordet säger hon: ”Någonting har gått förlorat. Tron på den goda människan. Tron på det goda utvecklande samtalet.” Hon känner stor sorg inför ett samhälle som förlorat drivkraften till solidaritet och medkänsla. Det är en på många sätt tröstlös och uppgiven känsla som hon manifesterar, och som säkert delas av många andra i vår tid.

Hur gestaltar hon då denna nästan förlamande känsla? Jag ser ett stort antal målningar av nakna, poserande människor med anonyma ansikten, i grupperingar och enskilt. Arvidsson har lagt mer vikt vid den allmängiltiga kroppen än dess individuella särdrag, vilket jag ser som ett sätt att lyfta fram det existentiella och det som förenar oss. Det är allvarliga, frågande kroppar som betraktar oss. Varför har det blivit så här? Men det finns inte mycket i bilderna som förstärker eller preciserar frågeställningarna, de är i sig lika avskalade och utsatta som figurerna de skildrar. I den stora, dramatisk anlagda och uppfodrande målningen ”Utanför oss själva”, uppbyggd som en tredelad altartavla, finns dock i mitten en mängd starkt symboliskt laddade objekt som talar om både förhoppningar och förlust: den röda flaggan, flygblad, spritflaskan, teven, korset och graven, nitade ungdomsplagg - allt skildrat i upplösning som avlagda kläder, emblem och identitetsskapande ikoner för två grupper nakna, unga människor på var sin sida i målningen. Förändringens och livets kaos? Drömmarnas förlust?

Fyra små collage vittnar om tillståndet i världen, med leende makthavare i förbindelse med våldet och militarismen. Där finns också den mjuka innerligheten i ”vanliga” människors omsorg om varandra, men som också hotas av sprickor. Det är bilder av en oöverblickbar främmande värld, där osynliga religiösa, politiska och ekonomiska strukturer bestämmer. Är världen för stor och obegriplig och ångestskapande för den ”lokala” människan i vår ”globala tid”? Hur mycket klarar vi av?
De tre collagen ”Kostym” är drastiska och lekfulla kommentarer om de symboliska klädedräkter människan omger sig med. Här är det lätt för fria associationer från det privata till det offentliga och politiska. Den numera omtalade ombytligheten kan både riva upp sår och göra oss friare… Nya sätt att dölja vår i grunden nakna gemenskap? Eller visa vår rätta mångtydighet?

Finns ändå en kämpande optimism någonstans? I videofilmerna ”En dans”, ”Jakobs stege” och ”Prinsess”, tar dansen, den unga gemenskapen och försöken till frigörelse vid. I det majestätiska nordingrålandskapet iscensätts koreografiska och naturlyriska utflykter, där människan upptäcker sammanhang mellan sig själva, naturen och historien. Varma, enkla filmer, som, trots att det även här finns dissonanser, pekar på en motvikt och en möjlighet. Filmen ”Prinsess” avslutas med en överraskande animering, som en tilltro till det nödvändiga skapandet, hantverket, konsten.

Annikka Arvidsson väjer inte för det sociala engagemanget, och att skildra det i ett relativt traditionellt måleri är ganska ovanligt, och dessutom ovanligt svårt. Det är få som vågar gissar jag. Bilderna pendlar mellan personligt skildrad närhet och anonym distans, där det komplexa ibland får stå tillbaks för kanske medveten schablonmässig förenkling. Utställningen skildrar i sin helhet en slags naken och både svårmodig och uppfodrande känslostämning, där den ”gemensamma förlusten” bara kan uppvägas av enskilda fragment av hopp. Som om utsattheten i sig är en språngbräda.

Jan K Persson
Foto Ulf Edberg

Annikka Arvidsson

Annikka Arvidsson

Foto Ulf Edberg